Detta blogginlägg är skrivet av Orsakullan.
Jag vaknade upp av att jag grät i morse. Det var drömmar från det förflutna som bubblade upp till ytan, sånt där jag inte tänker på men som ändå bubblar upp i tid och otid. Just nu var det definitivt i otid… Jag befann mig på min grundskola, var vuxen men ändå ett barn. Hon stod där, och talade om…
Läs hela inlägget av Orsakullan här –> Att vakna av att man gråter, och att minnas men aldrig glömma.
